Menu:

Texter

Det kommer mera!

Kontrollera allt. Radera.

slutet av Kapten Rusk

Läs början hos svt om du orkar.

Du låter anteckningsboken ligga och går och öppnar. Utanför står två män med svarta solglasögon.
      - Isa Wursteinschläger? frågar den ene barskt.
      - Va? säger du.
      Mannen till höger harklar sig, vänder på huvudet för att spotta, men ångrar sig. Du hör dig själv säga:
      - Vem är det? Trots att du inte vill veta.
      - Legitimation! säger mannen till vänster.
      Han ber inte snällt. Du går in i lägenheten och bakom dig tränger stora fötter över tröskeln. Du skyndar, vill fortsätta läsa.
      Det är första gången ditt körkort granskas.
      - Är det här ett skämt? frågar den ene.
      - Jag förstår inte, säger du.
      - Det är bäst att du följer med, säger den andre.
      - Vad har jag gjort? undrar du ynkligt.
      Svaret uteblir.
      - Jag lovar att gå till arbetsförmedlingen i morgon!
      Du menar det verkligen, hela ditt jag längtar dit, men rösten är inte din längre. Du bereder dig på det värsta och sträcker dig uppgivet efter jackan. Mannen till vänster tar tag i din axel.
      - Behövs inte, säger han.
      De föser dig framför sig men istället för ner blir det upp. Männen mumlar. Det är tydligen bråttom. Du snubblar och slår i smalbenet. Vill skrika men kan inte.

Det är öppet och en unken doft sipprar ut. Du knuffas in. Dörren slår igen och det knäpper i låset. Det är allvar. Du har överskridit dina befogenheter; varit paranoid, småsint och lagt näsan i blöt. Snokat! Du får svårt att andas men astmamedicinen ligger kvar i jackan. Dina andetag ekar ut i lägenheten och pulsen bultar i handleder och hals. Då händer det. Du förvandlas. Det drar och knakar i fingrarna. Du tittar ner och ser att de sönderbitna knubbiga nu är långa, slanka och välmanikyrerade. Hallspegeln avslöjar bakåtstruket oljat hår, nyrakad haka och - istället för urtvättad t-shirt - knivskarp svart frack. Ögonen som förvånat stirrar på dig är pigga och fulla av liv. Du tar några steg och det klapprar mot golvet. Borta är gymnastikskorna och istället finnes svart nyputsat läder med klack. Det rusar i din kropp. Är det så här det kan - eller ska - kännas att leva? tänker du och ler för första gången på mycket länge.
      I vardagsrummet står en säng, bredvid gör en grön punkt små oregelbundna hopp på en tunn linje. Men det spöklika ljudet från maskinen och det fullständigt absurda i ditt tillstånd och din belägenhet påverkar inte ditt nyvunna glada humör. Du vet inte varför, men allt är självklart i samma stund det händer.
      Så står den där framför dig. Inte det piano du förväntade dig, utan en flygel, byggd på plats som en del av rummet, som är rummet. Pallen slutar snurra i samma stund du får syn på den. Du känner på sitsen med dina nya fingrar. Den är fortfarande varm. Du sätter dig ner och med en elegant gest låter du frackskörten fladdra ut i rummet. Med en lätt knyck på nacken sätter du i gång. Du har ett uppdrag och du har fått en gåva. Ditt sinne är lätt trots att ansvaret vilar tungt på dina axlar. Du vet att uppgiften måste utföras till punkt och pricka. Bara spela på de svarta tangenterna. Ja, så är det - bara på de svarta! De vita är förbjudna. De vita är sjuka. De vita betyder död och… Men det berör inte dig. Du är glad. Och du spelar som en gud! Hamrar. Slår an fjäderlätt. Smeker och gnider. Spänner ut fingrarna så långt att du får svindel. Och hela tiden de svarta. Bara de svarta. Flygeln svarar och trots att du inte vet något om instrument vet du att detta är flyglarnas flygel. One of a kind! Du är dess härskare och natten är din - en svart natt som dansas över svarta tangenter.

Ro sprids från sängen ut i rummet. Den gröna punkten hoppar starkt och regelbundet. Maskinens ljud blandas med flygelns och här kunde det ha slutat. Här kunde vi ha lämnat dig vid flygeln; låtit dig spela till gryningen för att sedan gå en trappa ner och utmattad falla i din säng; låtit dig drömlöst ta dig igenom dagen för att när kvällen faller gå tillbaka upp för en ny session; låtit dig fortsätta natt efter natt. Men vi lämnar dig inte. För det är inte slut. Det är nu det börjar.
      Du slinter och hamnar på det förbjudna. Dina nya fingrar sträcker sig längre än vad du trodde var möjligt, sträcker sig bortom svart och faller ner i det okända på andra sidan. Ljudet skär som en skalpell genom rummet. Förskräckt ser du i ögonvrån hur den gröna punkten hoppar till. Men den förväntade disharmonin uteblir. Något tvingar dig att fortsätta, tvingar dig att trotsa alla regler. I ett furiöst tempo ger du dig på vitt, svart och rött. Var kommer de röda tangenterna ifrån? Det vet du inte men du hör - känner - att de klingar fantastiskt. Du svettas. Håret står på ända. Gnistor slår upp när du trycker klackarna i golvet, gnider sulorna mot pedalerna, satsar ditt liv för att ge liv. Nu vibrerar rummet. Lakanet rör sig men det märker du inte. Du är mitt inne i ditt livs crescendo, ditt inferno, och älskar hetsigt med tangenterna. När en sval hand smeker din nacke känns det som en naturlig del av en närstående fullkomlighet, som en del av vitt, svart och rött.
      Det finns inga stycken längre. Det finns ingen anteckningsbok och det finns inga titlar. Night and Day är inte längre ett tortyrredskap utan något som har med sol och en jord som snurrar att göra. Kvar är energi och toner; frihet och galenskap; en outforskad musikalisk dimension. Du befinner dig i trans och bakom dig står din älskade. En skugga som gör livet värt. Du har fått ett nytt sinne som får dig att spränga alla gränser och i ditt bröst bor ett skenande kärnkraftverk, en härdsmälta av ont och gott. Du förstår att du inte existerar längre, att din tid är en ny tid och att du är tillbaka där du hör hemma.

Solens första strålar tränger in. Mitt på golvet står ett piano. En pall ligger omkullvält intill en obäddad säng. Ett öppet fönster slår i vinden. Från våningen under hörs en vemodig trumpet. I ett hörn ligger en sprucken klack, övergiven av nyputsat läder.